Denna text är skriven av Bo Weslien och det är med hans tillstånd jag publicerar denna text då jag fann den tankeväckande och intressant. För er som inte känner till Bo så är han huvudvägledare på Sjöviks Folkhögskola på kursen Friluftsliv, Hantverk och Ledarskap och driver även Svenska träkanoter. Han är också en av medförfattarna till boken Skogsliv.

En förutsättning för att människor kunde överleva förr var att kommande
generationer blev vägledda i hur naturen användes för försörjningen. Barn
fick följa med på fiske och jakt, skörda vilda och odlade växter samt hantera
olika redskap. Förståelsen av samspelet mellan naturen och människan var
direkt och ofta präglad av nödvändighet (Pettersson m.fl. 2001). Jag vill
påstå att vi nu lever i en unik tid, då vi är de första generationerna som
förlorar mer praktisk kunskap än vi skapar. Färdigheter som förr var
nödvändiga för det dagliga livet försvinner när det inte längre är behov för
dem.

De kunskaper som människor förr ”fick till skänks” genom att leva nära
naturen och till stor del vara självförsörjande kan när de används i
friluftslivet bidra till att fördjupa upplevelsen, ge historisk mening och lätta
på packningen. Yxan är i många fall ett mångsidigare och lättare alternativ
än sprit- och fotogenköket. Elden ger dessutom ljus och värme, men ställer
krav på att man behärskar elduppgörning i skiftande situationer. Kunskaper
om tillagning, konservering och förvaring av färsk mat minskar behovet av
frystorkat och annan industrimat.

Vår relation till tingen förändras när produktionsmetoder effektiviseras och
möjligheterna att köpa färdiggjort ökar. Att tillverka egen utrustning och att
vårda och reparera det vi har är kunskaper som håller på att försvinna. De
krav på utrustning – tillverkade i naturmaterial som skinn, ull och bomull –
som formulerades av friluftsrörelsen i början av förra seklet är giltiga i de
flesta fall även i dag. Utrustning i naturmaterial är ofta lättare att reparera
under en utevistelse än utrustning tillverkad av moderna material och har i
regel bättre slitstyrka och större mångsidighet. Om kunskaperna och
utrustningskraven ökade skulle marknadens makt över oss konsumenter
med tiden minska, och utrustningen efterhand bli mer ändamålsenlig och
mindre präglad av modetrender.

Naturen har i filosofisk tradition varit en av de platser dit man dragit sig
tillbaka för att få distans och reflektera över vardagen och livets stora frågor.
Undersökningar visar att allt fler människor är rädda för naturen (Lueve
2010). Förr var man rädd för vilda djur och okända väsen, nu upplevs den
som farlig på grund av brist på kunskap och erfarenhet. När dessutom
utveckling och marknadsföring av digital teknologi bidrar till att vi i allt
högre utsträckning lever våra liv uppkopplade, minskar utrymmet för att
skapa distans och ha tid till eftertanke (Powers 2010). Att vara i naturen –
och i sig själv – under kortare och längre tid i ”nedkopplat läge” kan skapa
det utrymmet.

Det är när vi tänker i helheter som vi kan förstå poängen med att leva enkelt.
Tillvaron blir präglad mer av mångfald än av komplikationer. Traditionellt
friluftsliv utgår från att livet ute är just ett liv och inte bara en aktivitet. Den
pedagogiska utmaningen blir att göra friluftslivet enkelt och inspirerande
och att skapa utrymme för eftertanke. Just att formerna är enkla kan göra det
svårt (Isberg1991; Fält & Weslien 2010). Traditionellt friluftsliv kan vara ett
alternativt sätt, en motkultur om man så vill, att möta naturen. Ambitionen
är att inspirera till ett ”grönare” liv i en tid då vår livsstil –
konsumtionsvanor, stressnivå, kunskapssyn – hotar att ödelägga jorden och
vår mänskliga värdighet.